Vad mäter begåvningstesten?
De flesta begåvningstest är konstruerade för att mäta det man kallar intelligens eller vissa delar av intelligensen. De kallas ofta för IQ test eller logiska test. Testen har gemensamt att de består av frågor (items) som kräver abstrakt-logiskt tänkande för att kunna lösas. Frågorna är ofta uppdelade i numeriska tester, verbala tester eller spatiala (figurala) tester innehåll.
Exempel på en fråga från ett verbalt test:
Hand förhåller sig till arm som fot förhåller sig till ______
a) vad
b) knä
c) ben
d) axel
Exempel på fråga från ett numeriskt test:
Vilket tal bör fortsätta raden?
3 9 27 81 __
Exempel på fråga från ett spatialt (figuralt) test:
Stryk över den eller de av de fyra bitarna som utan överlappning fyller i luckan i figuren till vänster
Beroende på viket innehåll frågorna har talar man om verbal, numerisk eller spatial begåvning. En del begåvningstest innehåller samtliga innehållstyper och det sammanlagda resultatet på ett sådant test brukar tolkas som ett mått på allmänbegåvning eller ”g” (general mental ability eller generell mental förmåga). En del test har utvecklats för att på ett mer direkt sätt mäta kärnan i intelligensbegreppet, dvs mer renodlat mäta den abstrakt-logiska förmågan. Dessa test består vanligtvis av uppgifter som varken har verbal eller numerisk natur utan där man ska hitta och förstå samband i olika figurer. Ett exempel på sådana test är Ravens Matriser. En fördel med dessa test är att resultatet inte i så hög grad påverkas av testpersoners utbildning och erfarenheter. Man menar att de är förhållandevis ”culture fair”, eller att de ska minimera bias (snedvridning) på grund av kulturella olikheter och skillnader i utbildning hos testpersoner.
Kreativitetstest
Det finns även begåvningstest som inte alltid kopplas till intelligensbegreppet. Här återfinns kreativitetstest. Ofta mäts mängden idéer man producerar under en begränsad tid samt ibland även deras originalitet. Ett exempel på en sådan testuppgift kan vara: ”En gaffel brukar användas till att äta med, men vad mer kan den användas till? Skriv ner så många ovanliga användningssätt du kan komma på för en gaffel. Du har 2 minuter på dig”.
Snabbhets- och koncentrationstest
En annan typ av begåvningstest som bara ibland räknas till intelligensbegreppet är test som mäter snabbhet och koncentrationsförmåga. Dessa test består i allmänhet av många enkla uppgifter som ska lösas så snabbt och korrekt som möjligt. Exempel: Stryk över alla jämna tal i följande serie: 1 3 4 1 7 8 3 5 6 2 2 9 4 3 7 7 …. osv.
Minnestest
Test för att mäta minnet (oftast korttidsminnet) kan ibland ingå i större begåvningstestbatterier. Man får ofta en stund på sig att prägla in ord, siffror eller figurer och efter ett tag får man frågor kring dem. Det kan t ex vara kombinationer av ord som kappa – stol, tung – ljus, vinka – gräva osv. varefter man endast får det första ordet givet och ska komma ihåg med vilket ord det var sammankopplat.
Begåvningstestningens utveckling
Sir Francis Galton 1822-1911
Det är ofta så att söker man sig bakåt i tiden för att utröna källan till någon aspekt av den differentiella psykologin (psykologin som behandlar skillnader människor emellan) så landar man till slut hos Galton.
Galton var Charles Darwins halvkusin (deras gemensamme morfar/farfar Erasmus Darwin blev änkeman och gifte om sig). Galton lade grunden för psykometrin och utvecklade t ex normalfördelningskurvan, regressionen och korrelationskoefficienten. Hans ideer vidareutvecklades av kända efterföljare som Karl Pearson. Galton var (inspirerad av Charles) mycket intresserad av ärftlighetsprinciper som han i förbättringssyfte applicerade på människan (eugenik). Som ett hjälpmedel för sina undersökningar utvecklade han standardiserade test som skulle mäta en generell begåvningsfaktor alltså motsvarande g-måttet idag. Dock var metoderna inriktade på att mäta sinnesskärpa eller enklare motoriska aspekter (syndiskriminering, reaktionssnabbhet etc) alltså enkla och rena mått.
Denna typ av tester kom senare att användas av James McKeen Cattell. Denna tidiga intelligenstestning hamnade efter ett tag i något av en kris, därför att dessa test i allmänhet ej uppvisade höga samband med andra begåvningsmått, tex lärares uppskattning av elevers allmänna intelligens. Dock finns det andra t ex Eysenck (1985) som vill restaurera denna typ av enklare, renare testuppgifter. Eysenck menar t ex att mått på reaktionssnabbhet kan fås att korrelera mycket högt med vedertagna g-mått. Även Kline (1998) argumenterar åt detta håll, mest pga sin strävan efter mer vetenskaplig mätning.
Andra av Galtons prestationer är att ha uppfunnit tekniken att identifiera personer mha fingeravtryck, ha utvecklat tekniken att lägga många foton över varandra för att få fram genomsnittstyper och han uppfann ett associationstest som sedan Carl Gustav Jung vidareutvecklade och arbetade mycket med (testet har ingenting med MBTI att göra; MBTI utvecklades visserligen med Jungs personlighetsteori som förlaga, men utan Jungs direkta medverkan av Isabel Myers och Katharine Briggs).
För begåvningstestningens acceptans och spridning har nästa forskare haft ett mycket avgörande inflytande.
Alfred Binet 1857-1911
Binet sökte efter metoder för att bedöma vilka personer som behövde särskilt stöd för att klara en grundläggande utbildning. Han kritiserade de tidigare enklare testen som i huvudsak mätte sinnenas fungerande.
Binet menade att intelligensen bäst kunde mätas genom att använda komplexa uppgifter där omdöme, verklighetssinne, initiativ och förmåga att anpassa sig behövde visas mer direkt vid lösandet av testuppgifterna. Binets första test publicerades 1905 (Binet & Simon). Binet såg intelligensen som en mycket omfattande förmåga och hans test eller snarare testbatteri omfattade 30 olika deltest. De handlade bla om test för motoriska uppgifter, ”digit span” , satskomplettering, minnestest och flödestest (divergent produktion enligt J. P. Guilford, se nedan).
Egentligen motsade hans mycket breda syn på intelligensen att han räknade fram ett enda IQ mått. Dock var hans forskningsinsats motiverad av ett uttalat behov och betald av den franska staten och ett sammantaget mått var ur ett praktiskt perspektiv lämpligast. Binets test blev tidigt reviderat och kom ut i en 1908 och en 1911 version. En senare, kraftigt omarbetad version från 1916, var Stanford-Binet av L. M. Terman. Detta test som reviderats 1937, 1960, 1972 och 1986/87 har blivit mycket spritt och används fortfarande.
Charles Spearman 1863-1945 
Spearman är g-måttets upptäckare och grundare. Han var influerad av Galton och betraktade intelligensen som ett enhetligt begrepp. I likhet med Binet arbetade han med i huvudsak mer komplexa uppgifter som till stor del känns moderna. Han var teoretiskt stringent och utvecklade också statistisk metodik; hans tetrad analys betraktas ofta som en föregångare till faktoranalysen.
Spearman (1904) bevisade med hjälp av denna teknik att i princip alla problemlösningsuppgifter har en faktor gemensam; den sk g-faktorn. Spearmans tvåfaktorteori postulerar sedan att hur framgångsrikt man löser en viss problemlösningsuppgift dels bestäms av g-faktorn och dels av en specifik faktor (s-faktor) just för den testuppgiften.
Spearman skriver visserligen explicit redan 1927 om ”gruppfaktorer” vilka intar en position mellan g-faktorn och de verkligen testspecifika faktorerna, fast han menar att de är synnerligen sällsynta. I en bok från 1950 (utgiven postumt) är han dock mer positivt inställd och erkänner deras betydelse.
Konfrontationen med Thurstone (se nedan) är väl därför delvis förstorad, särskilt med tanke på att Thurstone senare accepterade förekomsten av en övergripande g-faktor.
Louis Leon Thurstone 1887-1955
Det finns och används fortfarande idag en stor mängd IQ test som är konstruerade med Thurstones Primary Mental Abilities som teoretisk grund. Thurstone fokuserade på gruppfaktornivån (dvs Spearmans mellannivå) och menade åtminstone till en början att dessa faktorer var i princip oberoende av varandra. Nu förhåller det sig emellertid inte så utan de korrelerar mestadels betydande med varandra, vilket bekräftar Spearmans synsätt.
Thurstones bäst belagda Primary Mental Abilities (PMAs) är: V: Verbal Comprehension: t ex läsförståelse, verbala analogier, omkastade meningar, verbal slutledningsförmåga. W: Word fluency: t ex rimm, antal ord man kan nämna som hör till en viss kategori (t ex nämn alla ord du kan som slutar med -el). N: Number: Mäts bäst med enkla matematiska beräkningar under tidspress. S: Space: Figurala relationer, rumslig uppfattningsförmåga, kunna föreställa sig hur en geometrisk figur ser ut från en annan vinkel. M: Associative Memory: Utantill minne för parvis associerade ord. P: Perceptual Speed: Snabbhet och noggrannhet. I (eller R): Induction (eller General Reasoning): Framförallt induktiv, men också deduktiv slutledning. Mäts ofta renast med figurlogiska uppgifter typ matriser och figurserier. Vissa forskare menar dock att en generell reasoning faktor mäts bäst med matematiska räkneuppgifter.
Joy Paul Guilford 1897-1988
Guilford är redan omnämnd bland personlighetsteoretikerna. Dock är Guilford egentligen mest känd för sin Structure of Intellect modell (SI-modell). Denna avviker tydligt från mainstream inom intelligensforskningen, bl a genom att den helt förnekar g-faktorns betydelse samt genom sin höga differentieringsgrad.
Utifrån teoretiska resonemang antar Guilford existensen tre breda dimensioner som intellektuella egenskaper kan kategoriseras efter. Dessa tre är Operationer (kognition, minne-inlärning, minne-återgivning, divergent produktion, konvergent produktion och utvärdering), Innehåll (visuellt, auditoriskt, symboliskt, semantiskt, beteendemässigt) och Produkter (enheter, klasser, relationer, system, transformationer, implikationer). Det hela ger 6 X 5 X 6 kategorier som i sin tur ger 180 möjliga kombinationsmöjligheter, dvs 180 celler i Guilfords kubliknande modell. Varje cell ska motsvara åtminstone en intelligensfaktor.
I en mycket omfattande forskningsinsats menar sig Guilford (1967) och Guilford & Hoepfner (1971) ha identifierat 98 av de 180 postulerade faktorerna. Guilfords SI-modell har dock blivit synnerligen hårt kritiserad av kollegor. Cattell (1987), Eysenck (1985), Kline (1999) mfl säger alla ungefär samma sak: Att den faktoranalytiska teknik som Guilford arbetat med kan skaffa belägg för vilken faktorstruktur som helst och att det helt enkelt inte finns några starkare indikationer för att modellen stämmer – datan passar andra modeller bättre.
Populär har ändå den åtskillnad som Guilford gör mellan divergent och konvergent produktion blivit: Divergent produktion handlar om att man utgående från ett stimuli ska ge så många svar man kan, medan konvergent produktion handlar om att hitta det enda och rätta svaret på stimulit (uppgiften). Divergent produktion kopplas samman med kreativitet medan konvergent produktion mer liknar många klassiska intelligensuppgifter. Guilfords modell har också stimulerat mycket forskning.
Raymond B Cattell 1905-1998 
Cattell har liksom Guilford redan blivit presenterad under fliken Personlighetstest, men han har även en plats här bland de större begåvningsforskarna. Orsaken är hans teori runt kristalliserad (crystallized) och flytande (fluid) intelligens som han utvecklat tillsammans med J. L. Horn.
I stort menar Cattell (som en gång arbetade under Spearman) att man bör dela upp g-måttet i flytande och kristalliserad intelligens. Med flytande intelligens menar Cattell den biologiskt fastlagda delen av intelligensen (i stort sett bestämd av massan hos hjärnbarken). Med kristalliserad intelligens menar Cattell den del av intelligensen som bestäms i huvudsak av utbildning och erfarenhet. En slags software-intelligens kunde man kanske säga, medan flytande intelligens då är en hardware-intelligens (kanske mest lik datorns arbetsminne).
Det verkar finnas en god uppslutning kring Cattells koncept inom forskarvärlden, bl a beroende på Carrolls (1993) omfattande undersökningar som givit bekräftelse av teorin. I samarbete med A. R. Hakstian har Cattell dessutom utforskat de primära begåvningsfaktorerna. Cattell har konstruerat test (redan på 1930-talet) för att mäta den flytande intelligensen. Dessa test -culture fair test- har fördelen att vara språkoberoende och åtminstone relativt kulturoberoende. Därmed kan man testa personer från olika kulturer med precis samma test och använda samma jämförelsegrupp (normgrupp). I takt med en ökad internationalisering bör sådana test bli mer efterfrågade.
Psytest har tagit fram en ny variant på culture fair test som kallas ”g-fair” (läs mer i Metodkatalog Psytest 2017). Det är gjort för att kunna användas internationellt för urval av specialister (ekonomer, ingenjörer) och chefer.